Tog mig en rejäl sovmorgon idag, var ut igår och med Talia så var helt slut. Men vi hade en jätte trevlig kväll i Angel. Idag drog jag och Erik till Abbey Road, det var faktiskt inte så lätt att ta bild pga bilar och människor, men det var hur coolt som helst att se, och bara vara där.

 

Har bara tagit det lugnt resten av dagen med Erik, väl behövligt. Så nu är det bara att tagga om till en ny jobb vecka. Inte så jätte pepp, men det är man aldrig på en söndag. Nu ska jag kika nya greys avsnittet sen sova. 

 

Det har snart gått 6 månader. 6 månader sen jag packade väskan och lämnade Västerås bakom mig. Det har varit en helt otrolig resa, med båda bra dagar, och sen lite sämre dagar. Den här resan har varit väldigt speciell för mig. Inte bara för hela London-upplevelsen. Men för att jag fått möjligheten att ta tillbaka kontakt med familj i England.

 

För 13 år sen packade vi ihop våra liv i Derby och flyttade till Sverige. Jag har alltid, sen liten pratat med kusinerna, skypat då och då. Men jag kände mig aldrig som en del av deras liv, inte på samma sätt. Så när jag väl flyttade till England, och med bara två timmar bort tog jag tåget för första gången till loughborough, och där stod min yngsta kusin och väntade, som jag aldrig någonsin träffat. Med gråten i halsen gav jag henne världens kram, och det kändes som en del inom mig var hel igen. Jag fick äntligen träffa min faster igen, åka till huset vi lekte i som barn. Jag fick hänga med min äldsta kusin, som nu är 24 år gammal. Han var runt 10 sist jag såg honom. Men trots att han växt upp till en sån otroligt fantastisk man, så kunde jag fortfarande se den där lilla pojken i honom.

 

Jag minns när jag väl kommit fram, och vi satt i soffan med en kopp te, och när allt hade sjunkit in, så kändes allt så himla bra. Nästan så att jag bara ville sitta kvar där i 13 år, och ta ikapp allting jag missat med dem. 

 

Efter två dagar i Shepshed, så fick jag äntligen träffa Joshua, det var alltid vi två som hade haft bäst kontakt, varför det blev så vet jag inte. Vi pratade alltid med varandra om dåliga heartbreaks, roliga fyllekvällar och bara allmänt om livet, och trots att vi var i två helt olika länder, så försökte vi finnas där för varandra. Jag minns hur bilen saktade in utanför huset, jag var så himla nervös, vi hade väntat på det här så länge nu. Sen så stod han där, och jag fick en lång och varm kram, jag minns att han var lika nervös som jag. Men efter ett tag släpptes allting och där satt vi och pratade på om precis allting. Efter 13 år, var vi återförenade igen. 

 

Varför det tog 13 år för oss att träffas igen, det vet jag inte. Men det viktigaste av allt är att jag nu har tillbaka kontakten med min famillj i England, på riktigt. Jag har åkt till huset i Derby, och när jag stod där utanför i tystnad så kom alla dessa små minnen tillbaka. Jag brukar alltid säga, "it feels like a lifetime ago" . Livet i England har alltid känns overkligt och så långt borta. Men nu har jag på nåt sätt tagit tillbaka det. Nu är jag hel igen, med kusinerna vid min sida och England som mitt hem. Nu är jag hel, så dessa 6 månader har varit helt fantastiska. Jag ångrar inte sekund att jag packade väskorna och drog. Jag älskar allt med England, och London har varit bäst sen dag 1. Här vill jag stanna.

 

Puss

 

Öh okej min header är borta, och bilderna som brukar vara där sådär fint på sidan av bloggen. Dom ba försvann, okej! Inte sådär jätte bra med att fixa sånt här, men ska försöka mitt bästa. Wish me luck!

Jag har tappat bort min data sladd, så kan inte överföra några bilder till datorn. Suger, jag vet. Men så fort jag hittar sladden så ska jag lägga upp massa snygga bilder från förra helgen, som var helt okej, om man bortser från att jag tappade bort min jacka på en nattklubb i peckham. Nej, jag driver inte.

 

Men life goes on eller hur? Ska försöka hitta en ny jeans jacka i helgen, för den började bli ganska liten ändå (försöker trösta mig själv). MEN slut snack om de. I helgen ska jag till regent street för att se en parad med cheerleading och annat kul. Sen ska vi försöka hinna med att åka till..... Abbey Road. Så pepp. Har tänk att åka dit ett tag nu, men inte riktigt tagit tag i det. Måsta ta en sån där standard Beatles bild liksom. 

 

....Tänkte att jag skulle tala om för er hur nervös jag är inför imorgon, tror ni Skottland blir självständigt? 

London livet är bra. Träffat många nya aupairer som nyligen anländit till London. Så har haft fullt upp. Jag trivs verkligen så bra här. När jag var i Sverige på besök, så var det som hela London känslan försvann, jag var så otroligt glad att se alla igen, så det blev extra svårt att åka hem till London igen. Minns att jag satt på flyget med världens klump i magen. Men nu när det har gått ett tag så känns allt som vanligt igen, nu vill jag aldrig här ifrån. Ett tag där funderade jag på att åka hem efter aupair året, men NEJ. Jag ska aldrig hem, jag ska göra ALLT för att få stanna här föralltid. Jag vill så gärna inte åka tillbaka till Sverige. Im so over you Västerås.

 

Nu är snart jobb veckan över, så otroligt skönt. Imorgon ska jag till Wimbeldon på kvällen för middag med mina fina vänner, sen på lördag är det klipptid och utgång som gäller. Sen har jag också bestämt mig för att turista lite i min ensamhet på Söndag. Tänker åka runt och njuta av denna stad lite. 

 

I måndags vaknade jag av världens klump i magen, att SD nu är sveriges tredje största parti. Vad är det som händer med Sverige?

 

Jag har alltid, sen liten ansett att Sverige inte är mitt land, jag kände att jag på nått sätt hamnat helt fel, endast för att saknade England så himla mycket, jag kunde hata på allt som hade med Sverige att göra. Men när jag nu kollar tillbaka, så inser jag vilket jävla fantatiskt land jag har växt upp i. För oavsett om jag inte kunde prata det Svenska språket 100% där i början så vart jag inte alls annorlunda behandlad utav någon, utan alla stöttade mig. Jag minns min första skoldag, nytt land, nytt språk. Alla var så otroligt välkommande, jag vart en del av det Svenska samhället. Jag har alltid varit så otroligt tacksam för de, och jag har alltid velat att andra människor som kommer till Sverige ska känna exakt samma sak. För det är otroligt jobbigt att lämna sitt land, för att sen lära sig ny kultur, nytt språk, nya vänner och ny stad. Nu var min sitation helt annorlunda från andras. För det finns människor som flyr krig. Vem är vi att säga att dom inte får komma hit? Att dom ska åka tillbaka? Alla människor jag träffat som flytt från sitt land är inget annat än tacksamma att dom fått komma hit, det känner jag mig så otroligt stolt över. Att det landet jag bor i har under åren räddat så många liv, och att dom har fått chansen att komma hit och bygga upp ett nytt liv. Det kan inte vara lätt, att sin stad bombas och att veta att man fortfarande har kvar vänner och familj, men det finns ingeting man kan göra. Det gäller bara att trycka på rewind och starta om.

 

Sen alla dessa åsiker, det funkar inte i längden, dom tar våra jobb, lever på bidrag? Att man ens kan sitta och tänka på sånt när det handlar om liv och död? Sen att det finns människor som kommer hit och bara lever på bidrag, men är det så jävla konstigt då? Det kan inte vara så jävla lätt att lära sig ett nytt språk på nån månad, sen skaffa jobb och börja leva som vanligt. Det är inte lätt att bara släppa allt som hänt och börja leva som vanligt igen. Det tar sin tid. Men det allra viktigaste är att dom kommit fram till trygga Sveirge, har tak över huvudet och får bidrag till mat. Det gäller bara att peppa, stötta och finnas där.Tillslut vågar man nog ta steget utanför dörren och börja leva på riktigt igen, för Sverige ger människor en andra chans.

 

Det är så jävla skrämmande att människor kan vara så blinda, att man inte ser vad som händer där ute i världen, utanför sina trygga hem i Sverige. Om ni bara visste hur jävla bra ni har det. Tänk er själva om hela era liv föll samman, att det bombades i din stad, du förlorar familje medlemmar? Jag har tappat ord, jag trodde bättre om Sverige. 

Jag har haft en helt fantastisk helg! I fredags satt jag barnvakt fram till 9 ungefär, sen tog jag och Erik en promenad och satte oss vid the thames med en öl. Igår träffade jag två nya aupairer som nyligen kommit hit till London, och sen på kvällen drog jag, Siri, Erik, Matilda, Moa och Matilda ut i wimbeldon. Vi hade så jäkla kul verkligen, jag och Siri dansade loss, shottade massor och sen hamnade vi på kfc för fylle käk där vi hade trevligt sällskap som gav bort gratis kycklig. En väldigt lyckad kväll må jag säga!

 

Har ont i hela kroppen nu, och en ganska rejäl baksmälla. Men så värt det! Ikväll är det bio med Matilda och Erik som gäller. Vi ska se sex tape, hört ganska bra om den faktisk! Ska alldeles strax ta en buss till peckham och träffa dom där. Så måste kila iväg nu och sminka mitt face. Puss!